Vi fick ett brev från en musiklärare

”Här sitter en musiklärare som pendlar mellan hopp och förtvivlan.

Har varit hemma från jobbet i två veckor nu sedan rekommendationen att vara hemma även vid lindriga symptom. (Dels vabbat och dels varit sjuk själv.) 

Är jag helt ärlig så vill jag inte gå tillbaka till jobbet.

Jag har astma och sitter i sitsen att Folkhälsomyndigheten inte ser det som en riskgrupp. Detta trots att många läkare och experter anser att det är självklart att astmatiker tillhör riskgrupp. För mig som lever med det så tycker jag det vore orimligt om astmatiker inte tillhör riskgrupp för just denna sjukdom som sätter sig i lungor och luftrör med tanke på hur tufft luftrör och lungor har det bara vid en förkylning. Astmatiker är också en riskgrupp enligt WHO. Bara nu när jag fick någon förkylning och antagligen nån bronkit (enligt en läkare jag pratade med på telefon) så var det riktigt tufft för luftrören och jag har maxat min astmamedicin. 

Jag pendlar mellan att tänka: Det kommer nog att lösa sig för vare sig vuxna eller barn kommer till skolan med symptom. Och att tänka: Shit, det här kan gå riktigt illa, jag kan hamna på intensiven och i värsta fall dö. 

Hade jag bara haft mig själv att se till så hade jag kanske inte varit så rädd. Men jag har två barn, 8 och 12, och det är för deras skull som jag är rädd att något ska hända mig.

Jag vill inte riskera min hälsa för mitt arbetes skull. Jag vill inte att mina barn ska riskera att förlora sin mamma för att hon tog hand om andra barn. 

Och i ett normalläge är jag ändå en person som lägger stor vikt vid mitt arbete och verkligen kämpar för att göra det bästa för varje elev samt ser det som ett viktigt yrke och samhällsansvar att vara lärare. Men i detta läget KAN det inte väga över. Det går inte... 

Frågade fackliga representanter om hur de ser på saken. De hänvisade till att ta upp oron med min chef. Jag gjorde det och chefen hänvisade till att prata med sjukvården och sade samtidigt att de inte har diskuterat hemarbete för riskgrupper och erkände att de inte kunde säga att det var en smittfri miljö. 

Så nu väntar jag på samtal från min astmaläkare. Men med tanke på att det verkar finnas två läger - de läkare som säger att det nog inte är någon fara och de läkare som säger att de absolut är en fara. Så det känns som 50/50 vad just min läkare kommer att säga. 

Ställde också frågan i FB-gruppen "Lärarupproret" och bland svaren fanns en stor skillnad. Vissa rektorer har låtit personal i riskgrupper arbeta hemifrån medan vissa tvingas vara på arbetsplatsen. 

Ja, vi lärare har ett samhällsansvar i detta, precis som sjukvårdspersonal och andra. Men jag kan aldrig gå med på att riskera min hälsa på arbetsplatsen! Precis som att det idag pratades om att stänga ner sjukhus som inte kan följa säkerhetsrutinerna och därmed sätta personalen i fara så borde man väl tänka likadant i skolan? 

Har som sagt pendlat mellan hopp och förtvivlan men ju bättre jag mår nu efter min sjukdom och symptomen börjar försvinna så går det mer mot förtvivlan, för det än en dag närmre mot att jag måste ta mig till en arbetsplats där det inte GÅR att skydda sig... 

Kan ju tillägga också att det är omöjligt för oss att hålla instrument och annat i salen rena. De har spritats av ett par gånger och vi uppmanar eleverna att tvätta händerna, men det finns inte tid att tvätta av mellan varje grupp och handspriten är snart slut. Dessutom uppehåller sig drygt 500 olika elever i min sal varje vecka” 

Tack för att ni tar upp frågan!

Hälsningar från en musiklärare på västkusten