Vägskäl

Man skulle kunna säga att Helena vaknade av krocken.

Det hade blivit sent den här dagen med. Mobilen var uppe vid örat redan när hon lämnade skolbyggnaden och personen hon ringde svarade trött, med en suck som andades ”igen?” som om det var hennes fel att hon behövde bli kvar. En röst som påminde om många tidigare förmaningar och minst lika många kommande.

”Jag ville bara säga att jag går från jobbet nu” meddelade hon. Det var inte så mycket för middagsplanernas skull som för att släta över att hon visserligen inte hade kommit hem än, men snart.

Samtalen var som en förlängning av hemkomsten. En teleskopfunktion för samvaron.

Hon tystnade en stund när hon passerade renoveringsdukarna, den tunna barriären mellan hennes arbetsplats och den pågående saneringen. Undvek noga att öppna munnen. Kostade på sig ett mm, som inte passade.
Det hade varit en VAB-tung vecka. Många av hennes kollegor var yngre, och därför särskilt utsatta under perioder då sjukdomarna härjade som mest.

Om det inte snarare var hon som var det. Utsatt alltså.

I vanliga fall brukade hon inte tänka särskilt mycket på ålderskillnaden, men i influensatider var den svår att ignorera. Tider av ”det löser ni i arbetslaget” och ”vi ser helst att ni meddelar två veckor innan ni behöver vara hemma, ifall vi ska kunna lösa vikarier”. Som om den höga sjukfrånvaron inte var påminnelse nog hade rektorn klappat henne på axeln häromdagen och sagt ”det är tur vi har dig Helena, du är väl färdig med den biten”, och syftade alltså på småbarnslivet.
Det kanske hon inte alls var, ville hon svara, men det slutade med att hon bet sig i tungan. Så gammal var hon faktiskt inte.

När hon nu äntligen öppnade bildörren var det ändå inte som att hon bara kunde kliva in och sätta sig utan vidare. Den gula tegelbyggnaden hade en märklig magnetisk inverkan på henne, ett kraftfält som på ett mycket övertygande sätt påstod att det var något mer som skulle göras, något hon hade glömt. Hon stod kvar några sekunder, gick igenom det absolut viktigaste i huvudet. Morgondagens planering, de frånvarande kollegornas lektioner, kränkningsärendet och föräldramejlen om detsamma, bokningarna till utflykten senare i veckan, rättningen, omdömena, kalendariet. De hade väl ingen APT idag? Det var fortfarande tänt i slöjdsalen, trots den sena timmen.
Stressen och glömskan. Best friends forever, som eleverna skulle sagt.

Hon ruskade på huvudet, gjorde sitt bästa för att skaka av sig tveksamheten. Att något var viktigt var inte längre en garanti för att det stannade i minnet, men det var smällar hon numera fick ta i efterhand. I någon mån handlade det om självbevarelsedrift. Det finns en gräns för hur många gånger det är rimligt att kontrollera.

Hon satte sig i bilen och startade den. Vred om nyckeln. Hon älskade nyckeln. Nyare bilar med knapp besvärade henne. Kanske var det den handfasta rörelsen, i en värld där allt blir mer abstrakt, som kändes betryggande att utföra. Hon tyckte om att lägga nålen på en vinylskiva också, passa in den i det rätta spåret av en viss låt hon ville höra.

I bilen var det radion som gick igång. Vad kan det ha varit, Studio Ett? De pratade om Hesa Fredrik-signalen som ljudit av misstag i Stockholm och den oro som hade följt på detta. Helena tillät sig att lyssna. Hon behövde inte vänta på att någon av programledarna presenterade ämnet för en som inte hade hängt med från början, utan sjönk omedelbart in i lyssnandets halvdvala redan en halv mening in.

Hon backade, kanske lite snabbare än hon borde och bara med en hastig blick i backspegeln. En komma-hem-backning som i värsta fall hade kunnat sluta med det motsatta för en förbipasserande.

Hon hade tur. Det kom ingen bakom henne. Troligen ett av många liknande tillfällen under en dag i trafiken, ett som vi inte reflekterar över så länge inget händer.

Hon växlade upp, la i frammen, som hennes yngsta hade brukat kallat ettan för, och körde ut från parkeringen. En lika hastig blick åt höger vid utfarten som korsade trottoaren, men inte åt vänster. ”Befolkningen måste få bättre koll på våra kommunikationskanaler”, hörde hon ur bilstereon. ”På radion gick vi ut med informationen flera minuter tidigare än på något av våra sociala medier.” Krocken kom. I den mån det ens var en krock.
Egentligen snuddade hon bara vid cyklistens bakhjul, så att denna vinglade till och blev tvungen att sätta fötterna i marken för att inte ramla. Kanske behövde incidenten inte ha blivit större än så, men det faktum att cyklisten stannade gjorde att Helena kände sig tvungen att göra detsamma.

När hon öppnade bildörren hade hjärtat börjat slå igen, bara mycket snabbare än vanligt. Hon hade tänkt på att strypa motorn, men tändningen var fortfarande på. När hon stängde bildörren om sig hördes det fortsatta mumlandet från radiorösterna där inne. En märklig basmelodi.

Cyklisten var en yngre kvinna, kanske i någon av hennes kollegors ålder. Blont hår, ingen cykelhjälm, eller barnstol. Hade hon barn? Hon hade fällt ner stödet och ställt ifrån sig cykeln.

När de möttes, fortfarande mitt i korsningen, visste ingen av dem vart de skulle titta. Kanske var det av den anledningen, mer än något annat, som de trevande började att inspektera fordonen. Såg efter om det hade blivit några skador. En böjde sig ner för att titta på stänkskärmen, en för att syna vänster framlykta.

De var båda införstådda med att något hade hänt, att de hade råkat ut för något här, men inte riktigt vad.

Hon ramlade inte. Det gjorde hon faktiskt inte, övertygade Helena sig själv.
Direkt efter började hon gråta.

Snart stod de där och gjorde det tillsammans.
Helena tänkte på allt som hade lett fram till det här. Till att hon blivit ouppmärksam. På vad som kunde ha hänt. Det var i det ögonblicket hon bestämde sig.
Det här gick inte längre.