Tillåten påverkan av socialtjänsten

Socialtjänstens uppdrag att skydda barn riskerar i frånvaron av just skydd att hotas och förvanskas. Socialtjänsten har ett viktigt uppdrag att utreda och bedöma barn och ungdomars behov av stöd och skydd. Men vad får det för effekt på våra bedömningar och beslut om vi samtidigt måste beakta vårt sökbara efternamn eller att våra egna barn går i förskola i stadsdelen? Det är aldrig den enskilda socialsekreteraren som bestämmer om behov av tvångsåtgärder gällande barn och ungdomar. Men det är hen som möter föräldrar och andra som på olika sätt vill påverka besluten. Många gånger sker det i form av hot och det som kallas för otillåten påverkan. Detta rör saker som sägs och som fysiskt markeras i samtal och möten. Klandrande och förminskande kommentarer till direkta hot mot person och familj. Hotfulla gester och uttryck. Att om du inte ändrar ”ditt beslut” kommer du att få ångra dig.

 

Vi möter människor med psykisk ohälsa, missbruk, rättshaverism och ibland är de även en del av kriminella nätverk. Det gör vi med både för- och efternamn. Även om vi så skulle bo granne med den vi möter. Vår person är vårt verktyg, på gott och ont. Vi inom socialtjänsten lägger mycket energi på det inre skyddet, hur vi själva ska ta ansvar och genom vårt bemötande och handlande ska undvika hot eller utsatta situationer. Hur vi ska ”göra rätt” och undanröja de risker som kommer med negativa beslut och möten med människor i kris. Utan att tumma på den lagstiftning som finns och uppdraget att, om det är nödvändigt, ta beslut för att skydda barn och ungdomar. Men det finns samtidigt behov av att myndighetsutövande socialsekreterare får ett yttre skydd i sin yrkesroll. För annars är de vi är till för, barnen, indirekt utsatta för hot som kan påverka de beslut som fattas.

 

Om det kryper sig in en känsla av otrygghet i hur de beslut vi fattar ska få för effekter för oss som privatpersoner är vi ute på hal is. Vår person måste vara mer skyddad än så. Rättssäkerheten och tjänsteutövningen ska givetvis upprätthållas och vara transparent för den som berörs. Men socialsekreterare skulle mycket väl kunna representeras av ett förnamn och ett tjänstenummer likt andra yrkesgrupper har. Det är i slutändan förvaltningen och inte den enskilde socialsekreteraren som står för de mer ingripande besluten. Det är förvaltningsdomstolen som avgör om det finns grund för tvångsåtgärder eller inte. Tyvärr har dock det faktum att yrkesgruppen domineras av kvinnor gjort att skydd i det vardagliga arbetet inte har varit lika prioriterat som på annat håll. Det heter ofta att mon får ”ta lite” i detta yrke. På många arbetsplatser råder det en tystnadskultur om de hot som förekommer.

 

Jag hoppas att ingen tycker att det är en del av jobbet som socialsekreterare att utsättas för hot. För då är våra barn illa ute. För ingen kommer på sikt att vilja arbeta med detta om villkoren inte ändras. Det pratas ofta om hårdare tag för att komma tillrätta med saker. För oss socialsekreterare skulle det handla om åtgärder som på riktigt gör skillnad i vårt vardagliga arbete. Att vår utsatta position tas på allvar av dem som har möjlighet att påverka den. Det är dags att socialsekreterare får känna sig trygga och säkra i sitt yrkesutövande. Det krävs nämligen för att våra barn också ska kunna vara det.