Vill du skriva om välfärden?

Skicka din berättelse från välfärden till info@valfardsinitiativet.se så lägger vi upp den här nedan.
Skriv om du vill vara anonym när du skickar texten. 

”Hej, är lärare i förskoleklass i Huddinge. Är på många sätt mycket nöjd med hur min skola agerat, tydlig information, bra strategier osv. Men med det sagt finns det ändå saker som påverkar arbetsmiljön negativt såklart.  

1) Bortfallet av personal har varit ca 30-50% sen "stanna hemma med minsta symptom" blev rekommenderat. Antalet vikarier nästan obefintligt. Bortfallet av barn har varit ca 1/3. 

2) Nya direktiv, som leder till nya arbetsuppgifter med mycket kort varsel; övervakning av handtvätt 6ggr om dagen, servering av mat, köutspridning/övervakning, rapportera elevantal kl 830 till chef osv osv.

De nya direktiven idag 25/3 om matsalar känns helt ogörliga hos oss tex! 

3) Mellanläget; "friska" elever som är hemma och väntar ut symptom/har riskgruppsanhöriga och efterfrågar hemuppgifter+ planering för ev stängning samtidigt som vi så normalt som möjligt undervisar de 2/3 av eleverna som är på plats. I kombination med punkt 1, 50% personalfrånvaro. 

4) För förskoleklass blir det extra "krångligt", vi är en obligatorisk verksamhet men har inga uppnående mål eller timplan, vilka uppgifter ska vi då skicka hem? Hur blir det lagom nivå för alla elever utan att vi jobbar ihjäl oss?”

Hälsningar Maria Hilber

 

Jag är en av alla lärare som åkt på en förkylning och har nu varit hemma i en vecka. I en icke-Corona-värld hade jag jobbat sedan igår, då jag är pigg men ändå har symptom.
Detta ställer till det för väldigt många. Mina kollegor som är friska sliter halvt ihjäl sig, då många lärare är sjuka. Rektorn har svårt att få tag i vikarier. Mina elever har det tufft då halva klassen sedan två veckor är hemma, antingen p g a sjukdom, eller för att föräldrar håller dem hemma. Jag har gjort om och skapat nya uppgifter som ligger på vår lärplattform, It’s Learning. Detta så att alla elever ska ha saker att arbeta med, oavsett var de eller jag befinner sig/mig. Detta skapar dock en oerhörd stress bland de elever som är hemma. De får ju inte genomgångar eller förklaringar likt de elever som är på plats. Det i sin tur gör att jag får många frågor via It’s Learning.

Vidare så leder till att jag får en gigantisk rättningsbörda och försöker att förhålla mig till den, då jag ju inte får jobba när jag är sjukskriven. Jag är inte ensam, situationen är exceptionell, men oavsett så är det tufft för många just nu. Skolan är i ett vakuum och vi går på autopilot. Inget är som vanligt, men vi ska ändå låtsats som att inget hänt.

Personligen så tycker jag att skolan är sekundär just nu, det viktiga är att stoppa spridningen. Men, genom att verksamheter på grundskolan ska rulla på som vanligt, när inget är som vanligt, riskerar att göra så att allt kraschar oavsett. Pest eller kolera, vad väljer vi?

Jag sänker min nivå, jag försöker vara snäll mot mina duktig-flicka-demoner och jag lugnar stressade elever så gott jag kan och tröstar mig med att mina elever endast går i åk 7.

Må gott!

M v h
Jenny, lärare i sv och eng åk 7-9, Örebro

”Här sitter en musiklärare som pendlar mellan hopp och förtvivlan.

Har varit hemma från jobbet i två veckor nu sedan rekommendationen att vara hemma även vid lindriga symptom. (Dels vabbat och dels varit sjuk själv.) 

Är jag helt ärlig så vill jag inte gå tillbaka till jobbet.

Jag har astma och sitter i sitsen att Folkhälsomyndigheten inte ser det som en riskgrupp. Detta trots att många läkare och experter anser att det är självklart att astmatiker tillhör riskgrupp. För mig som lever med det så tycker jag det vore orimligt om astmatiker inte tillhör riskgrupp för just denna sjukdom som sätter sig i lungor och luftrör med tanke på hur tufft luftrör och lungor har det bara vid en förkylning. Astmatiker är också en riskgrupp enligt WHO. Bara nu när jag fick någon förkylning och antagligen nån bronkit (enligt en läkare jag pratade med på telefon) så var det riktigt tufft för luftrören och jag har maxat min astmamedicin. 

Jag pendlar mellan att tänka: Det kommer nog att lösa sig för vare sig vuxna eller barn kommer till skolan med symptom. Och att tänka: Shit, det här kan gå riktigt illa, jag kan hamna på intensiven och i värsta fall dö. 

Hade jag bara haft mig själv att se till så hade jag kanske inte varit så rädd. Men jag har två barn, 8 och 12, och det är för deras skull som jag är rädd att något ska hända mig.

Jag vill inte riskera min hälsa för mitt arbetes skull. Jag vill inte att mina barn ska riskera att förlora sin mamma för att hon tog hand om andra barn. 

Och i ett normalläge är jag ändå en person som lägger stor vikt vid mitt arbete och verkligen kämpar för att göra det bästa för varje elev samt ser det som ett viktigt yrke och samhällsansvar att vara lärare. Men i detta läget KAN det inte väga över. Det går inte... 

Frågade fackliga representanter om hur de ser på saken. De hänvisade till att ta upp oron med min chef. Jag gjorde det och chefen hänvisade till att prata med sjukvården och sade samtidigt att de inte har diskuterat hemarbete för riskgrupper och erkände att de inte kunde säga att det var en smittfri miljö. 

Så nu väntar jag på samtal från min astmaläkare. Men med tanke på att det verkar finnas två läger - de läkare som säger att det nog inte är någon fara och de läkare som säger att de absolut är en fara. Så det känns som 50/50 vad just min läkare kommer att säga. 

Ställde också frågan i FB-gruppen "Lärarupproret" och bland svaren fanns en stor skillnad. Vissa rektorer har låtit personal i riskgrupper arbeta hemifrån medan vissa tvingas vara på arbetsplatsen. 

Ja, vi lärare har ett samhällsansvar i detta, precis som sjukvårdspersonal och andra. Men jag kan aldrig gå med på att riskera min hälsa på arbetsplatsen! Precis som att det idag pratades om att stänga ner sjukhus som inte kan följa säkerhetsrutinerna och därmed sätta personalen i fara så borde man väl tänka likadant i skolan? 

Har som sagt pendlat mellan hopp och förtvivlan men ju bättre jag mår nu efter min sjukdom och symptomen börjar försvinna så går det mer mot förtvivlan, för det än en dag närmre mot att jag måste ta mig till en arbetsplats där det inte GÅR att skydda sig... 

Kan ju tillägga också att det är omöjligt för oss att hålla instrument och annat i salen rena. De har spritats av ett par gånger och vi uppmanar eleverna att tvätta händerna, men det finns inte tid att tvätta av mellan varje grupp och handspriten är snart slut. Dessutom uppehåller sig drygt 500 olika elever i min sal varje vecka” 

Tack för att ni tar upp frågan!

Hälsningar från en musiklärare på västkusten

 


I morse när jag skulle klä på mig, såg jag att jag hade massor med blåmärken på benen. En påminnelse om mitt arbete.
Mina blåmärken har jag glömt om en vecka, när de inte syns eller känns längre.
Mitt bekymmer är eleven som gjort mina blåmärken, hur mår hen? Vad för märken "ger" vi våra elever genom att inte ha resurser nog att möta dem rätt? Ger vi dem märken i själen?

För hur känns det när man är sex, sju, åtta... år och blir så frustrerad på något man inte själv kan hantera, att man sparkar och slår närmsta elev eller pedagog? Ingen vill hamna i den situationen, tänk vilken ånger/ångest som kommer efter.
Det är konstigt, i Sverige finns lagar om hur stor plats en ko ska ha, att man ska ha minst två marsvin, hur länge en hund får vara själv, att man inte får hålla ett vilt djur i fångenskap mer än 48 timmar.

Vad jag vet finns ingen bestämmelse om hur mycket utrymme ett barn behöver, hur många vuxna man ska behöva förhålla sig till, hur stora grupper man ska få vara i och under hur stor del av dagen man ska orka.

Detta gör mig så bekymrad, hur ska jag kunna göra rätt mot dessa barn, när jag inte har förutsättningarna?


Hälsningar från en pedagog


För ett och halvt år sedan skickade jag ett mejl till Tankesmedjan Balans och önskade se en verksamhet som kunde samla in beskrivningar om hur vår gemensamma välfärd ser ut och fungerar idag utifrån perspektiv från organisationer för patienter, personer i behov av omsorg, elever, föräldrar, anhöriga samt välfärdsfack, kommun- och landstingspolitiker. Inte anade jag då att min önskan skulle besannas i form av Välfärdsinitiativet VI - en gräsrotsrörelse om och för välfärdsarbetare samt de som använder den gemensamma välfärden. Självklart måste det vara en gräsrotsrörelse för det är ju vi i klassrummet, på den psykiatriska slutenvårdsavdelningen och på de särskilda boenden för demenssjuka som ser hur det rådande samhällsklimatet avspeglar sig.

Ett samhällsklimat där det svenska skattesystemet lagts om till att vara mindre ekonomiskt omfördelande genom att t ex arvs-, förmögenhets-, värn- och fastighetsskatt har tagits bort eller gjorts om under de senaste 30 åren. New Public Management (NPM) har samtidigt införts som offentlig styrning vilket bland annat gjort oss medborgare till kunder inom vård, skola, omsorg utan att välfärdens verksamheter kompenseras fullt ut ekonomiskt. Förutom minskade skatteintäkter och NPM så har vi en välfärdsmodell som innehåller ett samhällskontrakt vilket innebär att alla ska lönearbeta och betala skatt till vår gemensamma välfärd. En välfärd som finns för oss när vi inte lönearbetar. Den så kallade arbetslinjen. Men vad händer när samhällskontraktet bryts? Bryts av personer med nedsatt arbetsförmåga t ex på grund av den ökade stressrelaterade ohälsan inte minst inom välfärdsyrkena. Samhällskontraktet kan också brytas av myndigheter som nekar ekonomisk ersättning vid nedsatt arbetsförmåga eller av arbetsgivare som inte vill behålla eller anställa personer med nedsatt arbetsförmåga.

Att göra en rättssäker bedömning av arbetsförmåga är komplext. Detta eftersom arbetsförmåga inte endast beror av individen utan arbetsförmåga uppstår i interaktionen mellan individen och de arbetsuppgifter som ska utföras i en arbetsmiljö. Arbetsuppgifter som ökar på grund av ständigt ökad ambitionsnivå och kvalité samtidigt som det inte får kosta något extra i tid eller resurser i sann NPM-anda. Jag hoppas mycket på Välfärdsinitiativet och tror att VI kan komma att bli den samlade kraften och plattformen som tydliggör hur vår gemensamma välfärd ska se ut i framtiden samt hur den ska finansieras för en långsiktigt hanterbar, hållbar och human vardag för välfärdsarbetare, patienter, personer i behov av omsorg, elever, föräldrar och anhöriga.

För visst vill och kan var och en oss vara med och bidra till en välfärd där välfärdsarbetare vet vad de har att förhålla sig till i sitt arbete samt där patienter, personer i behov av omsorg, elever, föräldrar och anhöriga vet vad de kan förvänta sig av vård, skola, omsorg nu och framöver?

Helén Svensson,
Fd verksam leg arbetsterapeut och ingenjör.
Nu hjärntrött anhörig och hemmafru med värk och kronisk cancer som självklart är medlem i Välfärdsinitiativet