En text från en trött välfärdsmedarbetare


Vill gärna dela med mig något jag behövde få ur mig häromdagen. Det

var en sådan där dag när nuvarande och gamla kollegor och andra trevliga

människor delade sina trevliga julmiddagar med jobbet i sociala

medier. Jag var såklart medbjuden på jobbets middag. Men man orkar

inget när man är en heltidssjukskriven lärare. Jag kände mig därför

så otroligt utanför och exkluderad. Jag orkar verkligen ingenting.

Det är sorg.


”Jag sitter här
Det är bara så det är
Utmattad och eländigt trött
Ensam, och runt ögonen är det alldeles rött
När tröttheten tar över  
Så blir gråten ventilen kroppen behöver  
Livet pågår för fullt där utanför
Lucia och julstök, många som fixar och gör
Det är mysigt umgänge med fika
Glögg och middag - på sociala medier får man kika
In i någon annans värld
Där förberedelserna för julen är i full färd
Inget pynt kommer upp
Vägen dit är liksom full med oändliga gupp
”Jag orkar inte - kanske sen”,
när dottern frågar om pepparkakshuset. Igen.
Tre veckor tog det att bli klart.
Inte direkt någon hög snittfart...
Skuld- och skamkänslorna finns där
Över det som inte blir, eller ens är
En orkeslös mamma och fru
Som försöker vara i ett slags nu
En tillvaro hon aldrig själv hade valt
Det är där hon är, där det både är stökigt och kalt
Kärleken finns nära och räddar allt
Mannen och barnen framförallt
Också andra som bryr sig om och vill väl
Som sänder böner och tankar för min ande, kropp och själ

Själv sitter jag här.
Det är liksom bara så det är...”