En betraktelse från skolan


I morse när jag skulle klä på mig, såg jag att jag hade massor med blåmärken på benen. En påminnelse om mitt arbete.
Mina blåmärken har jag glömt om en vecka, när de inte syns eller känns längre.
Mitt bekymmer är eleven som gjort mina blåmärken, hur mår hen? Vad för märken "ger" vi våra elever genom att inte ha resurser nog att möta dem rätt? Ger vi dem märken i själen?

För hur känns det när man är sex, sju, åtta... år och blir så frustrerad på något man inte själv kan hantera, att man sparkar och slår närmsta elev eller pedagog? Ingen vill hamna i den situationen, tänk vilken ånger/ångest som kommer efter.
Det är konstigt, i Sverige finns lagar om hur stor plats en ko ska ha, att man ska ha minst två marsvin, hur länge en hund får vara själv, att man inte får hålla ett vilt djur i fångenskap mer än 48 timmar.

Vad jag vet finns ingen bestämmelse om hur mycket utrymme ett barn behöver, hur många vuxna man ska behöva förhålla sig till, hur stora grupper man ska få vara i och under hur stor del av dagen man ska orka.

Detta gör mig så bekymrad, hur ska jag kunna göra rätt mot dessa barn, när jag inte har förutsättningarna?


Hälsningar från en pedagog