Det kom ett brev från en pedagog på en förskola

Jag vill gärna berätta min syn på detta med skolan och förskolan under denna corona-tid.

Jag har 4 barn i åldrarna från 6 år upp till 16 år. Jag läser mycket om hur viktigt skyddskläder är på många arbetsplatser, plexiglas vid kassorna i butiker, evenemang ställs in, äldre elever får distansutbildning folk jobbar hemifrån mer och mer och vården hyllas som verkligen kämpar med att rädda sina patienter och utsätter sig för smittorisken, de SKA hyllas, som många andra yrkesgrupper.  

Jag vaknar på morgonen, väcker barnen och gör oss redo för skolan, för jag måste lämna de där, de har skolplikt. Och jag kan inte jobba hemifrån så jag måste jobba. Jag skjutsar alla barn till sina skolor, jag vill inte riskera att de utsätts för smitta på bussen. När jag närmar mig skolan får jag en klump i magen och tänker att jag hoppas de inte utsätts för viruset idag. 

För några veckor sen var det knappt några barn där, nu är det många barn där, jag ser några förkylda barn också, klumpen blir större. Jag säger ”Hej då” till mina barn och går till förskolan jag arbetar på, jag möts av många barn som springer fram till mig och vill kramas, jag besvarar med en kram. 

I skolor och förskolor kan vi inte hålla något säkerhetsavstånd, svårare på förskolan, barnen vill vara nära, de vill bli tröstade, de behöver hjälp med kläder, toalettbesök, snyta näsan pga deras "pollenallergi", rinner det bara lite, eller nyser dom bara ibland ska vi tydligen inte skicka hem dom. "Kan" vara allergi.  

Tar emot flera barn där vårdnadshavarna berättar att det är så påfrestande att vara hemma med barnets sjuka syskon, andra vårdnadshavare lämnar sitt barn och berättar att de är hemma från jobb pga influensan, hostan håller dom vakna så de orkar inte ha sitt barn hemma, DE behöver vila. 

Jag öppnade kl 06, barn har nyst över duplo-lådor, snorat på mina kläder, hostat mig i ansiktet. 17:25 går sista barnet hem, föräldern var lite sen för hen slumrade till på soffan.

Japp, jag var tvungen att öppna och stänga, hann heller inte ta mer än 10 min rast, för två kollegor är sjuka, den ena ligger inlagd på sjukhuset och kämpar med bekräftad smitta av Covid-19. 

Vi får inte gå ut med infon om att NÅGON har befunnit sig på förskolan med smittan, pga vår sekretess. Men info om magsjuka och löss är tydligen ok. Har under dagen dessutom fått höra att jag gjort fel som skickat hem två barn med rinnande snor och hosta, för "det är ju bara lite allergi" När jag sedan hämtar mina barn berättar de att dagen varit bra, dottern berättar att många elever är förkylda i skolan. Läraren tittar på mig tårögd och säger - Vi orkar inte tjata och kriga mer. 

VI inom barnomsorgen/skola är helt utsatta, vi slängs oskyddade i stora smittokällor och bara förväntas fixa läget. Vart är vår stöttepelare? Vart är våra tydliga direktiv? Direktiv som är genomförbara! Vi kan inte hålla avstånd, vi hinner inte sätta upp barnens armveck framför ansiktet när de hostar, vi måste finnas nära, vi kan inte sprida ut barnen pga personalbrist. Vi måste vara där barnen är.  

Vi vill att alla barn som har föräldrar hemma är hemma, vi vill kunna säga nej till de vårdnadshavare som lämnar sina friska barn trots sjukdom hemma. Vi vill kunna räcka till för de barn och vårdnadshavare som faktiskt har ett arbete de behöver vara på.  

Jag vill kunna komma hem och känna mig tryggare, känna att någon finns för oss, känna mig uppskattad.  Utan skola/omsorg kan ni inte arbeta!

Hälsningar från en som arbetar på en förskola.