Vill du dela med dig?

Skicka din berättelse från välfärden till Linnea@valfardsinitiativet.se så lägger vi upp den här nedan. Se till att skriva att du vill vara anonym om du inte vill gå ut med ditt namn.


I morse när jag skulle klä på mig, såg jag att jag hade massor med blåmärken på benen. En påminnelse om mitt arbete.
Mina blåmärken har jag glömt om en vecka, när de inte syns eller känns längre.
Mitt bekymmer är eleven som gjort mina blåmärken, hur mår hen? Vad för märken "ger" vi våra elever genom att inte ha resurser nog att möta dem rätt? Ger vi dem märken i själen?

För hur känns det när man är sex, sju, åtta... år och blir så frustrerad på något man inte själv kan hantera, att man sparkar och slår närmsta elev eller pedagog? Ingen vill hamna i den situationen, tänk vilken ånger/ångest som kommer efter.
Det är konstigt, i Sverige finns lagar om hur stor plats en ko ska ha, att man ska ha minst två marsvin, hur länge en hund får vara själv, att man inte får hålla ett vilt djur i fångenskap mer än 48 timmar.

Vad jag vet finns ingen bestämmelse om hur mycket utrymme ett barn behöver, hur många vuxna man ska behöva förhålla sig till, hur stora grupper man ska få vara i och under hur stor del av dagen man ska orka.

Detta gör mig så bekymrad, hur ska jag kunna göra rätt mot dessa barn, när jag inte har förutsättningarna?


Hälsningar från en pedagog


För ett och halvt år sedan skickade jag ett mejl till Tankesmedjan Balans och önskade se en verksamhet som kunde samla in beskrivningar om hur vår gemensamma välfärd ser ut och fungerar idag utifrån perspektiv från organisationer för patienter, personer i behov av omsorg, elever, föräldrar, anhöriga samt välfärdsfack, kommun- och landstingspolitiker. Inte anade jag då att min önskan skulle besannas i form av Välfärdsinitiativet VI - en gräsrotsrörelse om och för välfärdsarbetare samt de som använder den gemensamma välfärden. Självklart måste det vara en gräsrotsrörelse för det är ju vi i klassrummet, på den psykiatriska slutenvårdsavdelningen och på de särskilda boenden för demenssjuka som ser hur det rådande samhällsklimatet avspeglar sig.

Ett samhällsklimat där det svenska skattesystemet lagts om till att vara mindre ekonomiskt omfördelande genom att t ex arvs-, förmögenhets-, värn- och fastighetsskatt har tagits bort eller gjorts om under de senaste 30 åren. New Public Management (NPM) har samtidigt införts som offentlig styrning vilket bland annat gjort oss medborgare till kunder inom vård, skola, omsorg utan att välfärdens verksamheter kompenseras fullt ut ekonomiskt. Förutom minskade skatteintäkter och NPM så har vi en välfärdsmodell som innehåller ett samhällskontrakt vilket innebär att alla ska lönearbeta och betala skatt till vår gemensamma välfärd. En välfärd som finns för oss när vi inte lönearbetar. Den så kallade arbetslinjen. Men vad händer när samhällskontraktet bryts? Bryts av personer med nedsatt arbetsförmåga t ex på grund av den ökade stressrelaterade ohälsan inte minst inom välfärdsyrkena. Samhällskontraktet kan också brytas av myndigheter som nekar ekonomisk ersättning vid nedsatt arbetsförmåga eller av arbetsgivare som inte vill behålla eller anställa personer med nedsatt arbetsförmåga.

Att göra en rättssäker bedömning av arbetsförmåga är komplext. Detta eftersom arbetsförmåga inte endast beror av individen utan arbetsförmåga uppstår i interaktionen mellan individen och de arbetsuppgifter som ska utföras i en arbetsmiljö. Arbetsuppgifter som ökar på grund av ständigt ökad ambitionsnivå och kvalité samtidigt som det inte får kosta något extra i tid eller resurser i sann NPM-anda. Jag hoppas mycket på Välfärdsinitiativet och tror att VI kan komma att bli den samlade kraften och plattformen som tydliggör hur vår gemensamma välfärd ska se ut i framtiden samt hur den ska finansieras för en långsiktigt hanterbar, hållbar och human vardag för välfärdsarbetare, patienter, personer i behov av omsorg, elever, föräldrar och anhöriga.

För visst vill och kan var och en oss vara med och bidra till en välfärd där välfärdsarbetare vet vad de har att förhålla sig till i sitt arbete samt där patienter, personer i behov av omsorg, elever, föräldrar och anhöriga vet vad de kan förvänta sig av vård, skola, omsorg nu och framöver?

Helén Svensson,
Fd verksam leg arbetsterapeut och ingenjör.
Nu hjärntrött anhörig och hemmafru med värk och kronisk cancer som självklart är medlem i Välfärdsinitiativet

Socialtjänstens uppdrag att skydda barn riskerar i frånvaron av just skydd att hotas och förvanskas. Socialtjänsten har ett viktigt uppdrag att utreda och bedöma barn och ungdomars behov av stöd och skydd. Men vad får det för effekt på våra bedömningar och beslut om vi samtidigt måste beakta vårt sökbara efternamn eller att våra egna barn går i förskola i stadsdelen? Det är aldrig den enskilda socialsekreteraren som bestämmer om behov av tvångsåtgärder gällande barn och ungdomar. Men det är hen som möter föräldrar och andra som på olika sätt vill påverka besluten. Många gånger sker det i form av hot och det som kallas för otillåten påverkan. Detta rör saker som sägs och som fysiskt markeras i samtal och möten. Klandrande och förminskande kommentarer till direkta hot mot person och familj. Hotfulla gester och uttryck. Att om du inte ändrar ”ditt beslut” kommer du att få ångra dig.

 

Vi möter människor med psykisk ohälsa, missbruk, rättshaverism och ibland är de även en del av kriminella nätverk. Det gör vi med både för- och efternamn. Även om vi så skulle bo granne med den vi möter. Vår person är vårt verktyg, på gott och ont. Vi inom socialtjänsten lägger mycket energi på det inre skyddet, hur vi själva ska ta ansvar och genom vårt bemötande och handlande ska undvika hot eller utsatta situationer. Hur vi ska ”göra rätt” och undanröja de risker som kommer med negativa beslut och möten med människor i kris. Utan att tumma på den lagstiftning som finns och uppdraget att, om det är nödvändigt, ta beslut för att skydda barn och ungdomar. Men det finns samtidigt behov av att myndighetsutövande socialsekreterare får ett yttre skydd i sin yrkesroll. För annars är de vi är till för, barnen, indirekt utsatta för hot som kan påverka de beslut som fattas.

 

Om det kryper sig in en känsla av otrygghet i hur de beslut vi fattar ska få för effekter för oss som privatpersoner är vi ute på hal is. Vår person måste vara mer skyddad än så. Rättssäkerheten och tjänsteutövningen ska givetvis upprätthållas och vara transparent för den som berörs. Men socialsekreterare skulle mycket väl kunna representeras av ett förnamn och ett tjänstenummer likt andra yrkesgrupper har. Det är i slutändan förvaltningen och inte den enskilde socialsekreteraren som står för de mer ingripande besluten. Det är förvaltningsdomstolen som avgör om det finns grund för tvångsåtgärder eller inte. Tyvärr har dock det faktum att yrkesgruppen domineras av kvinnor gjort att skydd i det vardagliga arbetet inte har varit lika prioriterat som på annat håll. Det heter ofta att mon får ”ta lite” i detta yrke. På många arbetsplatser råder det en tystnadskultur om de hot som förekommer.

 

Jag hoppas att ingen tycker att det är en del av jobbet som socialsekreterare att utsättas för hot. För då är våra barn illa ute. För ingen kommer på sikt att vilja arbeta med detta om villkoren inte ändras. Det pratas ofta om hårdare tag för att komma tillrätta med saker. För oss socialsekreterare skulle det handla om åtgärder som på riktigt gör skillnad i vårt vardagliga arbete. Att vår utsatta position tas på allvar av dem som har möjlighet att påverka den. Det är dags att socialsekreterare får känna sig trygga och säkra i sitt yrkesutövande. Det krävs nämligen för att våra barn också ska kunna vara det.


Vill gärna dela med mig något jag behövde få ur mig häromdagen. Det

var en sådan där dag när nuvarande och gamla kollegor och andra trevliga

människor delade sina trevliga julmiddagar med jobbet i sociala

medier. Jag var såklart medbjuden på jobbets middag. Men man orkar

inget när man är en heltidssjukskriven lärare. Jag kände mig därför

så otroligt utanför och exkluderad. Jag orkar verkligen ingenting.

Det är sorg.


”Jag sitter här
Det är bara så det är
Utmattad och eländigt trött
Ensam, och runt ögonen är det alldeles rött
När tröttheten tar över  
Så blir gråten ventilen kroppen behöver  
Livet pågår för fullt där utanför
Lucia och julstök, många som fixar och gör
Det är mysigt umgänge med fika
Glögg och middag - på sociala medier får man kika
In i någon annans värld
Där förberedelserna för julen är i full färd
Inget pynt kommer upp
Vägen dit är liksom full med oändliga gupp
”Jag orkar inte - kanske sen”,
när dottern frågar om pepparkakshuset. Igen.
Tre veckor tog det att bli klart.
Inte direkt någon hög snittfart...
Skuld- och skamkänslorna finns där
Över det som inte blir, eller ens är
En orkeslös mamma och fru
Som försöker vara i ett slags nu
En tillvaro hon aldrig själv hade valt
Det är där hon är, där det både är stökigt och kalt
Kärleken finns nära och räddar allt
Mannen och barnen framförallt
Också andra som bryr sig om och vill väl
Som sänder böner och tankar för min ande, kropp och själ

Själv sitter jag här.
Det är liksom bara så det är...”

Man skulle kunna säga att Helena vaknade av krocken.

Det hade blivit sent den här dagen med. Mobilen var uppe vid örat redan när hon lämnade skolbyggnaden och personen hon ringde svarade trött, med en suck som andades ”igen?” som om det var hennes fel att hon behövde bli kvar. En röst som påminde om många tidigare förmaningar och minst lika många kommande.

”Jag ville bara säga att jag går från jobbet nu” meddelade hon. Det var inte så mycket för middagsplanernas skull som för att släta över att hon visserligen inte hade kommit hem än, men snart.

Samtalen var som en förlängning av hemkomsten. En teleskopfunktion för samvaron.

Hon tystnade en stund när hon passerade renoveringsdukarna, den tunna barriären mellan hennes arbetsplats och den pågående saneringen. Undvek noga att öppna munnen. Kostade på sig ett mm, som inte passade.
Det hade varit en VAB-tung vecka. Många av hennes kollegor var yngre, och därför särskilt utsatta under perioder då sjukdomarna härjade som mest.

Om det inte snarare var hon som var det. Utsatt alltså.

I vanliga fall brukade hon inte tänka särskilt mycket på ålderskillnaden, men i influensatider var den svår att ignorera. Tider av ”det löser ni i arbetslaget” och ”vi ser helst att ni meddelar två veckor innan ni behöver vara hemma, ifall vi ska kunna lösa vikarier”. Som om den höga sjukfrånvaron inte var påminnelse nog hade rektorn klappat henne på axeln häromdagen och sagt ”det är tur vi har dig Helena, du är väl färdig med den biten”, och syftade alltså på småbarnslivet.
Det kanske hon inte alls var, ville hon svara, men det slutade med att hon bet sig i tungan. Så gammal var hon faktiskt inte.

När hon nu äntligen öppnade bildörren var det ändå inte som att hon bara kunde kliva in och sätta sig utan vidare. Den gula tegelbyggnaden hade en märklig magnetisk inverkan på henne, ett kraftfält som på ett mycket övertygande sätt påstod att det var något mer som skulle göras, något hon hade glömt. Hon stod kvar några sekunder, gick igenom det absolut viktigaste i huvudet. Morgondagens planering, de frånvarande kollegornas lektioner, kränkningsärendet och föräldramejlen om detsamma, bokningarna till utflykten senare i veckan, rättningen, omdömena, kalendariet. De hade väl ingen APT idag? Det var fortfarande tänt i slöjdsalen, trots den sena timmen.
Stressen och glömskan. Best friends forever, som eleverna skulle sagt.

Hon ruskade på huvudet, gjorde sitt bästa för att skaka av sig tveksamheten. Att något var viktigt var inte längre en garanti för att det stannade i minnet, men det var smällar hon numera fick ta i efterhand. I någon mån handlade det om självbevarelsedrift. Det finns en gräns för hur många gånger det är rimligt att kontrollera.

Hon satte sig i bilen och startade den. Vred om nyckeln. Hon älskade nyckeln. Nyare bilar med knapp besvärade henne. Kanske var det den handfasta rörelsen, i en värld där allt blir mer abstrakt, som kändes betryggande att utföra. Hon tyckte om att lägga nålen på en vinylskiva också, passa in den i det rätta spåret av en viss låt hon ville höra.

I bilen var det radion som gick igång. Vad kan det ha varit, Studio Ett? De pratade om Hesa Fredrik-signalen som ljudit av misstag i Stockholm och den oro som hade följt på detta. Helena tillät sig att lyssna. Hon behövde inte vänta på att någon av programledarna presenterade ämnet för en som inte hade hängt med från början, utan sjönk omedelbart in i lyssnandets halvdvala redan en halv mening in.

Hon backade, kanske lite snabbare än hon borde och bara med en hastig blick i backspegeln. En komma-hem-backning som i värsta fall hade kunnat sluta med det motsatta för en förbipasserande.

Hon hade tur. Det kom ingen bakom henne. Troligen ett av många liknande tillfällen under en dag i trafiken, ett som vi inte reflekterar över så länge inget händer.

Hon växlade upp, la i frammen, som hennes yngsta hade brukat kallat ettan för, och körde ut från parkeringen. En lika hastig blick åt höger vid utfarten som korsade trottoaren, men inte åt vänster. ”Befolkningen måste få bättre koll på våra kommunikationskanaler”, hörde hon ur bilstereon. ”På radion gick vi ut med informationen flera minuter tidigare än på något av våra sociala medier.” Krocken kom. I den mån det ens var en krock.
Egentligen snuddade hon bara vid cyklistens bakhjul, så att denna vinglade till och blev tvungen att sätta fötterna i marken för att inte ramla. Kanske behövde incidenten inte ha blivit större än så, men det faktum att cyklisten stannade gjorde att Helena kände sig tvungen att göra detsamma.

När hon öppnade bildörren hade hjärtat börjat slå igen, bara mycket snabbare än vanligt. Hon hade tänkt på att strypa motorn, men tändningen var fortfarande på. När hon stängde bildörren om sig hördes det fortsatta mumlandet från radiorösterna där inne. En märklig basmelodi.

Cyklisten var en yngre kvinna, kanske i någon av hennes kollegors ålder. Blont hår, ingen cykelhjälm, eller barnstol. Hade hon barn? Hon hade fällt ner stödet och ställt ifrån sig cykeln.

När de möttes, fortfarande mitt i korsningen, visste ingen av dem vart de skulle titta. Kanske var det av den anledningen, mer än något annat, som de trevande började att inspektera fordonen. Såg efter om det hade blivit några skador. En böjde sig ner för att titta på stänkskärmen, en för att syna vänster framlykta.

De var båda införstådda med att något hade hänt, att de hade råkat ut för något här, men inte riktigt vad.

Hon ramlade inte. Det gjorde hon faktiskt inte, övertygade Helena sig själv.
Direkt efter började hon gråta.

Snart stod de där och gjorde det tillsammans.
Helena tänkte på allt som hade lett fram till det här. Till att hon blivit ouppmärksam. På vad som kunde ha hänt. Det var i det ögonblicket hon bestämde sig.
Det här gick inte längre.